Det ordnar sig.
Kom hem från Irland på tisdag och att skriva om det skulle väl vara det logiska, men istället så ska jag berätta en liten historia som heter Dagen då jag såg Pearl Jam live.
Det hade varit ett enormt projekt att få tag på biljetterna. Försökte köpa på ticketmaster på nätet. Gick inte. Thais försökte med hennes kort. Gick inte. Jag försökte hitta ett ställe i stan som sålde biljetter. Hittade inte. Fick åka ut till Wembley Arena i zon 4 (!) till ticketmaster och köpa därifrån. Kizz spelade samma dag. Jag visste inte det. Alltså jag irrar runt Wembley Arena osminkad och trött. Kunde fan inte hitta ticketmaster nånstans och går hela tiden förbi folk klädda i platåskor och smink, med folk menar jag killar. Fattade ingenting. Tog över en timme för mig att hitta stället där jag kunde köpa biljetterna, hade gått förbi den 5 gånger för dumma lilla jag trodde ju att det skulle vara utmärkt med ticket office TICKETMASTER i stora bokstäver. Det var utmärkt, med blyertspenna på en post-it på dörren.
När jag skulle köpa biljetterna så råkade jag ut för en kvinna som inte kunde använda internet, inte bra. Och hon ville ha mitt telefon nummer som jag inte visste. Ännu värre. Jag tyckte hon var puckad, hon tyckte jag var puckad. Men så efter ett tag så enades vi hon om att jag var den dummare och jag fick köpt mina biljetter som jag ska plocka upp på konsert dagen.
Veckorna innan konserten gick jag mest runt och var nervös att jag skulle bli påkörd just innan jag haft chansen att se Pearl Jam live ... blev inte påkörd. Men dagen D, fredag 25:te Juni. Dagen jag ska se Pearl Jam live verkar allt perfekt. Solen skiner, men små moln gör att det inte är för varmt, jag har fått ledigt hela dagen från jobbet så ska gå dit tidigt och se dom andra banden spela, bl. a The Hives OCH Gaslight Anthem. Går och duschar stiger, ut ur duschen, går ut i hallen och inser att min dörr har låst sig. Roliga är att min nyckel är på skrivbordet. INNE I RUMMET! Så står i mina pyjamas shorts och batman t-shirt med blött hår och får sån total absolut panik. Jag vägrar acceptera att dörren är låst, försöker med viljestyrka få den att öppnas, försöker med en gaffel, försöker med ren styrka knuffa upp dörren och bryter nästan axeln. Tillslut fick hyresvärdens mamma komma med en extra nyckel och öppna. Ni skulle ha sett blicken jag fick, hon tittade på mig som om jag var en idiot. Just då var jag väl det. Var nu runt en timme efter i schemat, men alla som känner mig vet att det inte innebär att jag skyndar mig. Det innebär bara att jag är en timme efter i schemat. När jag äntligen var sminkad och klar så har mitt ena öga blivit extremt rött, skulle väl bara fattas om jag får en ögoninfektion som lämnar mig blind just den här dagen.
Lämnar lägenheten med min nyckel i väskan och tar tunnelbanan till Hyde Park. Åker till fel ände och får promenera genom hela Hyde park. Jävla internet karta. Tar mig till festival området och ser biljettkön. Ställer mig i en kö, står i kö i över 20 minuter, inser att jag står i fel kö och få gå och ställa i mig längts bak i den längsta kön. När det äntligen är min tur ger jag honom mitt id-kort, referens numret och ett nervöst leende. Han börjar leta efter biljetterna. Jag kan se att alla biljetter är i kuvert, alfabetiskt ordnade på ett skrivbord. How rock n'roll. Ser att han går igenom T-facket. Han går igenom det en gång till. Sen går han igenom lite andra fack innan han kommer tillbaka och frågar om det är en VIP-biljett, haha I wish. Ne,j säger jag köpte en helt vanlig biljett från ticketmaster och tänker tillbaka på internet inkontinenta kvinnan jag köpte den av. Herregud hon måste ha gjort nåt fel! Han bläddrar igenom alla fack nu mer och mer oorganiserat, tills slut ger han upp och jag är nästan i tårar nu.
Kommer ihåg när jag brukade sitta i mitt rum när jag just upptäckt YouTube och lyssna på Pearl Jam - State of Love and Trust i timmar, spelade i den på min mobil och hade den som ringsignal, ingen annan förstod vad det skulle föreställa men jag visste, brukade lyssna på Betterman när jag panikpluggade inför matteprov i gymnasiet och önska att jag någongång skulle få se dom live, att jag skulle ge vad som helst för att lyssna på mina favoritlåtar som betyder så mycket för mig live om så bara en enda gång, men tänkte alltid att på nåt sätt kommer det aldrig hända.
Och nu står jag där i biljettkön, så nära med ändå tydligen så jäkla långt borta, för att dom har tappat bort mina biljetter. Tankarna snurrar i huvudet jag har väl ändå rättigeheter?, om han erbjuder att ge mig pengarna tillbaka så tänker jag kedja fast mig till den här lilla biljettkiosken och vägra flytta på mig. Men tydligen så är kommer det inte vara nödvändigt, han kan visst bara skriva ut nya med hjälp av referens nummret. Och så står jag där med min (och Thais) Pearl Jam biljetter. Går runt lite som i en dimma, köper vattenflaska från Sainsbury's, sitter i gräset och äter jorgubbar och väntar på att dom ska börja släppa in folk.
Är inte en av dom första att springa in, väntar lite och går just genom biljettkontrollen när Gaslight Anthem börjar spela. Hade aldrig hört om dom innan, men så börjar introt till Queen of Lower Chelsea och hans röst bär över hela festival området, håren mina armar står upp och jag är lite förälskad.
Thais kommer lite senare, och även om det var kul att hon kom, så hade jag kunnat vara ensam det hade liksom inte gjort nån skillnad. Jag var där för att se Pearl Jam. Eddie Vedder kom upp på scen med bandet som spelade innan dom och sjöng Under Pressure med killen från bandet, kommer inte alls ihåg vilka dom var. Inte bra i alla fall. Såg honom på en stor tv-skärm just när vi köpt öl och börjar bara gå mot scenen och yrar på finska, svenska engelska om att "Herregud det är han!".
Till slut så är det ändå Pearl Jam som sista band kvar. Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad dom spelade sist, först i mitten. Vet bara att när State of Love and Trust började skrek jag så högt att jag nästan tappade rösten. Och dom spelade Betterman och Yellow Ledbetter, Stone Gossards hår var längre igen, dom pratade om olyckan i Roskilde, en tjej flashade när hon blev filmad, dom spelade Black och alla i publiken sjöng med och jag vet inte om det var ett av deras bättre eller sämre uppträdanden. Bryr mig inte heller för jag såg Pearl Jam live och jag önskar att jag kunde säga det till mig själv när jag satt i mitt rum och pluggade matte och undrade om nåt intressant nånsin skulle hända i mitt liv, att så länge du vågar så kommer allt ordna sig.
Bara att ibland så får man bara förvänta sig jävligt mycket missöden om man är klantig.
Det hade varit ett enormt projekt att få tag på biljetterna. Försökte köpa på ticketmaster på nätet. Gick inte. Thais försökte med hennes kort. Gick inte. Jag försökte hitta ett ställe i stan som sålde biljetter. Hittade inte. Fick åka ut till Wembley Arena i zon 4 (!) till ticketmaster och köpa därifrån. Kizz spelade samma dag. Jag visste inte det. Alltså jag irrar runt Wembley Arena osminkad och trött. Kunde fan inte hitta ticketmaster nånstans och går hela tiden förbi folk klädda i platåskor och smink, med folk menar jag killar. Fattade ingenting. Tog över en timme för mig att hitta stället där jag kunde köpa biljetterna, hade gått förbi den 5 gånger för dumma lilla jag trodde ju att det skulle vara utmärkt med ticket office TICKETMASTER i stora bokstäver. Det var utmärkt, med blyertspenna på en post-it på dörren.
När jag skulle köpa biljetterna så råkade jag ut för en kvinna som inte kunde använda internet, inte bra. Och hon ville ha mitt telefon nummer som jag inte visste. Ännu värre. Jag tyckte hon var puckad, hon tyckte jag var puckad. Men så efter ett tag så enades vi hon om att jag var den dummare och jag fick köpt mina biljetter som jag ska plocka upp på konsert dagen.
Veckorna innan konserten gick jag mest runt och var nervös att jag skulle bli påkörd just innan jag haft chansen att se Pearl Jam live ... blev inte påkörd. Men dagen D, fredag 25:te Juni. Dagen jag ska se Pearl Jam live verkar allt perfekt. Solen skiner, men små moln gör att det inte är för varmt, jag har fått ledigt hela dagen från jobbet så ska gå dit tidigt och se dom andra banden spela, bl. a The Hives OCH Gaslight Anthem. Går och duschar stiger, ut ur duschen, går ut i hallen och inser att min dörr har låst sig. Roliga är att min nyckel är på skrivbordet. INNE I RUMMET! Så står i mina pyjamas shorts och batman t-shirt med blött hår och får sån total absolut panik. Jag vägrar acceptera att dörren är låst, försöker med viljestyrka få den att öppnas, försöker med en gaffel, försöker med ren styrka knuffa upp dörren och bryter nästan axeln. Tillslut fick hyresvärdens mamma komma med en extra nyckel och öppna. Ni skulle ha sett blicken jag fick, hon tittade på mig som om jag var en idiot. Just då var jag väl det. Var nu runt en timme efter i schemat, men alla som känner mig vet att det inte innebär att jag skyndar mig. Det innebär bara att jag är en timme efter i schemat. När jag äntligen var sminkad och klar så har mitt ena öga blivit extremt rött, skulle väl bara fattas om jag får en ögoninfektion som lämnar mig blind just den här dagen.
Lämnar lägenheten med min nyckel i väskan och tar tunnelbanan till Hyde Park. Åker till fel ände och får promenera genom hela Hyde park. Jävla internet karta. Tar mig till festival området och ser biljettkön. Ställer mig i en kö, står i kö i över 20 minuter, inser att jag står i fel kö och få gå och ställa i mig längts bak i den längsta kön. När det äntligen är min tur ger jag honom mitt id-kort, referens numret och ett nervöst leende. Han börjar leta efter biljetterna. Jag kan se att alla biljetter är i kuvert, alfabetiskt ordnade på ett skrivbord. How rock n'roll. Ser att han går igenom T-facket. Han går igenom det en gång till. Sen går han igenom lite andra fack innan han kommer tillbaka och frågar om det är en VIP-biljett, haha I wish. Ne,j säger jag köpte en helt vanlig biljett från ticketmaster och tänker tillbaka på internet inkontinenta kvinnan jag köpte den av. Herregud hon måste ha gjort nåt fel! Han bläddrar igenom alla fack nu mer och mer oorganiserat, tills slut ger han upp och jag är nästan i tårar nu.
Kommer ihåg när jag brukade sitta i mitt rum när jag just upptäckt YouTube och lyssna på Pearl Jam - State of Love and Trust i timmar, spelade i den på min mobil och hade den som ringsignal, ingen annan förstod vad det skulle föreställa men jag visste, brukade lyssna på Betterman när jag panikpluggade inför matteprov i gymnasiet och önska att jag någongång skulle få se dom live, att jag skulle ge vad som helst för att lyssna på mina favoritlåtar som betyder så mycket för mig live om så bara en enda gång, men tänkte alltid att på nåt sätt kommer det aldrig hända.
Och nu står jag där i biljettkön, så nära med ändå tydligen så jäkla långt borta, för att dom har tappat bort mina biljetter. Tankarna snurrar i huvudet jag har väl ändå rättigeheter?, om han erbjuder att ge mig pengarna tillbaka så tänker jag kedja fast mig till den här lilla biljettkiosken och vägra flytta på mig. Men tydligen så är kommer det inte vara nödvändigt, han kan visst bara skriva ut nya med hjälp av referens nummret. Och så står jag där med min (och Thais) Pearl Jam biljetter. Går runt lite som i en dimma, köper vattenflaska från Sainsbury's, sitter i gräset och äter jorgubbar och väntar på att dom ska börja släppa in folk.
Är inte en av dom första att springa in, väntar lite och går just genom biljettkontrollen när Gaslight Anthem börjar spela. Hade aldrig hört om dom innan, men så börjar introt till Queen of Lower Chelsea och hans röst bär över hela festival området, håren mina armar står upp och jag är lite förälskad.
Thais kommer lite senare, och även om det var kul att hon kom, så hade jag kunnat vara ensam det hade liksom inte gjort nån skillnad. Jag var där för att se Pearl Jam. Eddie Vedder kom upp på scen med bandet som spelade innan dom och sjöng Under Pressure med killen från bandet, kommer inte alls ihåg vilka dom var. Inte bra i alla fall. Såg honom på en stor tv-skärm just när vi köpt öl och börjar bara gå mot scenen och yrar på finska, svenska engelska om att "Herregud det är han!".
Till slut så är det ändå Pearl Jam som sista band kvar. Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad dom spelade sist, först i mitten. Vet bara att när State of Love and Trust började skrek jag så högt att jag nästan tappade rösten. Och dom spelade Betterman och Yellow Ledbetter, Stone Gossards hår var längre igen, dom pratade om olyckan i Roskilde, en tjej flashade när hon blev filmad, dom spelade Black och alla i publiken sjöng med och jag vet inte om det var ett av deras bättre eller sämre uppträdanden. Bryr mig inte heller för jag såg Pearl Jam live och jag önskar att jag kunde säga det till mig själv när jag satt i mitt rum och pluggade matte och undrade om nåt intressant nånsin skulle hända i mitt liv, att så länge du vågar så kommer allt ordna sig.
Bara att ibland så får man bara förvänta sig jävligt mycket missöden om man är klantig.
Kommentarer
Trackback
