Julias liv och klantigheter

Hej jag heter Julia och jag är en nörd. En boknörd närmare bestämt. En väldigt odiskriminerande boknörd egentligen. För jag läser allt. Jag har läst Kalle Anka pocketböcker, böcker om dom där perfekta tvillingarna i Sweet Valley High, Madame Bovary, högar av chicklit, Catcher in the Rye, svenska debutromaner om ostabila tjejer som äter lyckopiller och luktar illa, Harry Potter tiotals gånger, Lolita, Stolthet och Fördom, en overkligt dålig Harlequin novell, massa Dostojevskij, Sagan om Ringen, Belljar, Populär Musik från Vittula, många böcker om kommissarie Rebus, ännu fler böcker som handlar om vampyrer ... det har gått så långt att när jag går runt på Haparandas bibliotek som ändå är ganska stort så kollar jag runt på hyllorna och tänker "den har jag läst, den har jag läst, har läst en annan bok av honom som var skit, den har jag läst på engelska ...". Längsta boken jag har läst är En Lämplig Ung Man av Vikram Seth ... som var about 1000 sidor och sidorna var som i en bibel tunna tunna. Så jag tycker att jag kan kalla mig en boknörd och inte överdriva alls.

Men det har funnits en bok som har hånat mig. Som har suttit på min bokhylla och jävla hånat mig. Som jag har börjat läsa säkert 5 gånger men alltid gett upp efter första delen. Efter den där första delen i Liftarens Guide till Galaxen. Vi har fört ett tyst krig. Jag vs. den där jävla guiden till galaxen. Har funderat på att slänga den åt helvete, har ignorerat den i långa perioder, men alltid har den irriterat mig på ett inte helt friskt sätt. Tills igår. För igår läste jag ut den där jävla boken. Jag kan nu säga att jag har läst ut den, helt totalt, varje sida, vissa flera gånger. Jag har varit framme med min penna och markerat stycken jag tyckte om. Men nu kan jag säga det här och ingen kan påstå att jag inte vet vad jag pratar om, att den blir sjukt rolig i andra volymen eller nåt annat skit.


Den var fan inte bra.