Julias liv och klantigheter

Funderar ibland över hur människor egentligen är programmerade. Den människa vi känner bäst är ju oss själv. Så varför är det då omöjligt för oss att se felen i oss själva? Ja, jag generaliserar nu så det ryker, men jag känner ingen som inte är så. Om vi känner oss själv bäst varför kan vi då så jävla lätt se att "han är då självgod" "hon är fan i mig bortskämd" ... Sen när det kommer till "ja men du då?" Nej vadå jag?! Jag bryr mig för mycket om andra människor det är mitt största, nej enda fel. Och om vi med kniven mot strupen erkänner våra fel och brister, så menar vi det inte, inte egentligen.

Undra om man kan omprogrammera sig?