Julias liv och klantigheter

Satt och läste en gammal klasskompis blogg just och kom ihåg att jag ju också hade den här. nej nu ska jag börja skriva igen. På riktigt. I swear. Måste fan göra det om jag vill behålla min mentala hälsa, inte för att den är så värst stabil nu heller. men när man bor på ett så här litet ställe så blir det ganska få personer att ha givande samtal med. Snart kommer jag börja prata med fiskarna. But I will not despair, om treish veckor ska jag hem till ... vill kanske inte kalla Haparanda för civilisationen, för om vi nu ska kalla det här stället för platsen gud glömde och djävulen inte ville ha, så är väl det en hållplats på vägen hit. Men ändå, man måste försöka se saker från den ljusa sidan. Eller inbilla saker från den ljusa sidan, finns inget ljus här. Gud glömde se till att solen når hit på vintern. Mörkt 24/7. Deprimerande? Ja. Inte konstigt att jag äter choklad hela tiden.

På tal om att äta, har glömt att äta mat efter jobbet. Hmm, nudlar är väl en bra ide. Orkar inte göra nåt annat, är så jävla trött hela tiden. Och ingen helg att vila upp sig på, ska jobba imon från sju till halvfyra. Vet inte vilken energireserv jag går på just nu, känns som att det enda jag har ork till är att jobba, äta och sova. Borde försöka sluta låta choklad vara majoriteten av det jag äter också, men orkar inte. Känns inte som att jag lever under vinterhalvåret.  Jag överlever bara. Hatar vintern. Men annars så går den här bo i Norge-grejen bättre än jag, och dom flesta andra nog, förväntade sig. Tur ändå att man har släktingar här, vette fan hur jag hade klarat av det annars.

Ska käka lite nudlar nu, sen sova. Måste vakna upp vid 6 imon. Älskar helgen, verkligen.